“En liten lustig negerunge som stretade på med sina små krokiga ebenholtzben…”

(OBS! Citaten som följer är autentiska och inget som jag har hittat på eller står bakom)

Så kunde man skriva som idrottsjournalist 1947!!  Henry Eidmark skickade ett resebrev hem från Brasilien som publicerades i marsnumret 1947 av tidningen “All Sport”. Han raljerar över några sidor om standarden på brasiliansk friidrott utan att bli särskilt imponerad.

Han bevistade de nationella mästerskapen. I längdhopp hette det: “den långbente negern Oliviera kunde inte ta ansats, struttade fram till plankan men hoppade ändå 6,97 med sina långa slanor till ben”…

I släggkastning så “trampade en smärre hjord mänskliga flodhästar klumpigt fram till släggringen”…

Han avslutar artikeln med att helt kort nämna de kvinnliga insatserna, fast kanske mer hur dom såg ut. Se ovan rubrik. Vidare mässar Eidmark att “ingen av skönheterna gjorde nån direkt propaganda för damidrott”…

Även “roligast att se på var de små pigga kolsvarta negertöserna”… ger en ganska klar bild om hur redaktör Eidmark såg på den brasilianska idrotten i stort och speciellt den kvinnliga sidan av den.

För att över huvud taget förstå sånt här språk och åsikter får man försöka sätta texterna i sin rätta kontext. Det här var strax efter 2:a världskriget och Sverige hade ju ett försprång med “okrigade” idrottsstjärnor. Man såg det som helt naturligt att vi var bättre än alla andra , möjligen med USA undantaget. Man höll en ganska nedlåtande ton mot dom som sågs som andra klassens utövare.

Vad som dock inte alls hade med kriget att göra var den ton som hölls mot damidrotten. Helt otänkbart i dag och med en lätt överseende ton. “Dom får väl hålla på, bara dom inte blir trötta och svettiga, dom är ju ändå så söta och rara” (min egen konstruktion).

Sportjournalistiken från 40-och 50-tal är för oss helt obegriplig när det gäller kön och ras. Något som uppenbarligen var viktigt på den tiden. Hur man såg ut och vilken ras man tillhörde ansågs som obligatorisk information. “Negrerna” (som man alltid skrev) var omöjliga att slå i sprinterlöpning och hopp. Där gav man sig in i långa komplicerade utredningar om muskler och “rasspänst”. 

Kvinnorna var överlag “söta och spänstiga” så länge dom inte blev jättetrötta och började stappla och vingla, vilket ansågs osmakligt och direkt stötande.

Dom inhemska kvinnorna togs dock emellanåt i försvar, åtminstone om man jämförde med mörkhyade konkurrenter. Den gode Henry Eidmark (han dyker upp hela tiden…) skriver loggbok från OS i London 1948. Detta refereras i All Sport nummer 4/1948.

“Det sved litet i hjärtat att de praktfulla blonda valkyriorna Majken Åberg och Ingegärd Fredin icke var med. Dessa nordiska sköldmör (slå upp ordet!) hade ledigt brädat all den kvinnliga fägring som framfördes av andra nationer.

Första priset togs nu av en lätt kaffefärgad negerböna från Bermuda. En rank grann chokladflicka med en nävervit tropikhjälm över det svarta ulliga krullet”.

Det sista stycket är ju ändå relativt uppskattande jämfört med hur Eidmark beskriver dom deltagande på sprintsträckorna i friidrott.

“De svarta sprinterflickorna hade inte mycket att säga till om mot senigt starka Blankers-Koen från Holland och en del andra vita sprinterkvinns “som sprang som tattare”. Negresserna var som regel tjocka och tossiga och föreföll att ha för mycket barlast akterut”.

“Edness, den smidiga negerbönan från Bermuda som marscherade så grant vid defileringen, såg till att vinna sitt heat och slingrade sig fram i en säregen djungelstil på sina tunna lianer till ben”.

Jodå, man skrev så, det här är raka citat. Svårt att ta in i dag men vardag fram till åtminstone mitten/slutet av 50-talet.

Henry Eidmark var väl ganska ohotad som beskrivare av  kvinnliga idrottare av vad jag har sett men en annan journalist från tidningen All Sport, Åke Hall, tar upp kampen i tidningens julnummer 1951. Så här fläskar han på:

“Vad är det som lockar flickor att spika under sulorna och göra baktunga små skutt? Någon lurar dom och det är kanske dom själva. Det är svårt att hitta något mer ograciöst, besvärat och småskumpigt än flickor på kolstybb. All kvinnlig karaktär utplånas från deras gestalter”

I stycket efter får Hall upp ångan ordentligt:

“Ingen människa vill se kvinnlig friidrott, fast den smugglas in i stortävlingarna. Publiken är inte road av förfalskningar och imitationer. Den vill inte se kvinnor som imiterar män. Ingen vill se kvinnor parodiera manlig löpning. Dom är kortbenta och ospänstiga. Dom kan inte tillföra dessa grenar annat än tafatthet och klumpighet”

Puh…!!  När såg ni senast en “småskumpig” kvinnlig sprinter…??

Hall avslutar tiraden med “Det är omöjligt att samla manlig publik till en idrottstävling för flickor – de kvinnliga kvinnorna kommer förresten inte heller”

Han är dock inte helt emot kvinnlig idrott, bara grenarna passar för kvinnors kroppskonstitution. “Skridskoåkning, tennis, simning, fäktning, ridning, gymnastik och golf är feminina sportgrenar”

Denna ranking passar hyggligt bra in på den legendariske sportjournalisten Bengt Ahlboms genomträngande analys i All Sports julnummer 1950. Ahlbom upphåller sig inte så mycket på hur kvinnor ser ut, utan rankar dom helt enkelt i lämplighet efter möjlig prestation.

Kapitel A –lämpliga för kvinnan och kan utövas med avsevärd prestationskraft (Ahlboms ord): Konståkning, simhopp, gymnastik, simning, utförsåkning på skidor.

Sen kommer kapitel B (lämpliga men med svag prestationsförmåga)    och C (lämpliga men avgjort underlägsna). Kapitel D (direkt olämpliga eller skadliga) innehåller väl inga  överraskningar: Boxning, brottning, tynglyftning, ishockey, fotboll, cykel, motor, “tung friidrott”

När Henry Eidmark (just det, han igen!!) mässar fyra år efter sin första olympiska loggbok, ånyo om sina upplevelser. Denna gång från OS i Helsingfors 1952, så har hans attityd mot kvinnoidrotten på intet sätt mildrats. I All Sports olympianummer (8/1952) levererar han följande osande salva:

“Hellre än att stryka grenar som fotboll eller boxning eller reducera antalet deltagare, borde man resolut sopa bort kvinnsen från den olympiska arenan. Amerikas baktunga negerbönor och de manhaftiga ryska kasterskorna har inte på en manlig olympiad att göra. Även de mest fenomenala idrottsbönor är föga mer än klåpare på en manlig olympiad där de ohjälpligt kommer i skuggan av de maskulina prestationerna. Idrottsfruntimmerna stör den olympiska rytmen med sitt pjattande och rultande”

För att avsluta den synnerligen märkliga och i dag helt obegripliga kvinnofientligheten så citerar Henry Eidmark (han igen…) glatt en meningsfrände som skrivit följande i Göteborsposten:

Varför inte  titta litet mer på vad Henry Eidmark skriver…??  Nu har han lagt kvinnorna åt sidan och ägnar sig i stället åt “Amerikas negerboxare”. Han är bekymrad över att till Helsingfors-OS 1952 så har USA anmält 20 boxare varav “17 negrer och endast tre vita. Det var som att rusa rakt in i ett sotmoln”.

Den svenske mellanviktaren Stig Sjölin skulle i semifinalen möta 17-årige Floyd Patterson,”negern med babiananletet”, och den gode Sjölin borde ha en hyfsad chans ansåg Eidmark. Han hade ju gått jämt vid EM 1949 mot “zigenarprinsen” Lazslo Papp från Ungern…

“Men stilboxaren från Värnamo var som ett barn i händerna på den boxande apan Floyd. Han blev groggy av negerns första högerkrok. Nu slog inte denne djungelvilde på något sätt civiliserat. Han fintade åt ett håll och rullade med ögonvitorna åt ett annat”.

Att “negern” var överlägsen den vita mannen förklarades av att han hade “massiva käk-och huvudskalleben som gör honom mer tålig för slag än den mindre robust byggde vita mannen”.

Redan i All Sport nr 1/1947 så kluckar Eidmark gott när han erinrar sig: “Jag kan när som helst höra min gamle vän Glokar Wells sonora stämma energiskt förklara att det är ingenting mindre än ett brott att stänga in en vit man i en ring tillsammans med en tjockskallig neger. För så vitt icke den vite tillåtes att bära med sig ett klappträ i högernäven!”

Nåväl utanför själva idrottsreferaten så orerar Henry E om hur rasblandning är riktigt illa och “20 års resande i olika världsdelar har övertygat mig om att det är en olycka om svarta blandas med vita”. I Rekordmagasinet nr 31/1947 så kläcker han sen lösningen på USA:s rasproblem. “Man skeppar negrerna till Brasilien där inga vita någonsin kan bo. Där skulle Uncle Sams negrer kunna odla sin bomull och där kan de lätt få mat från fruktträden året runt”.

Ridå.

Nu tar vi och lättar upp stämningen litet med en bild som Eidmark säkert skulle ha uppskattat;

“Det vackraste i bildväg vi sett i år har BM-bildchefen Per Meyerhöffer till pappa. Illustrerar inte Maj-Britt Rönningbergs utsökt eleganta och älvalätta glid på isen vad Åke Hall vill ha sagt?”

Det är bildtexten till skridskoprinsessan. Och Åke Hall har ni läst om här ovan. Det var han med “småskumpiga och baktunga flickor”

Kanske något att fundera över

• Hur många klyschor, floskler och nötta plattityder måste vi stå ut med när vi ser sport på TV?? “Tjejerna var inte påkopplade”, “dom måste vara mer framåtlutade” och i värsta fall “vi var inte där…”

Vet vi verkligen var experterna menar när dom säger att “man måste andas med bollen”? Vad som menas med “att parkera bussen” och “ställa frågor” känner vi till. Men vad menas med “att bearbeta bollen”, att “skapa relationer” och vad i helvete är en “falsk tia” eller en “sittande mittfältare?.

För att inte tala om “vi måste skära av deras försörjningslinjer”. Hur gör man när man “pinchar på den sovande sidan”…??? Och handen på hjärtat, har ni nånsin hört att det ringer i arenan när det blir mål i hockey? Men som ett mantra så hör man kommentatorena säga: ”skärper dom inte till försvarsspelet så ringer det snart…”

• Jag läste någonstans att försäljningen av CD-skivor har börjat öka igen. HURRA!!! Har haft litet svårt med den nya vinylvurmen. En CD låter bättre, man kan byta spår med fjärrkontrollen, den tar mindre plats, den är i princip oförstörbar. Varför den har blivit så förtalad är svårt att förstå. Men skivbolagen hakar på förstås. Kostar en ny CD 179 kr så tar man ledigt 289 kr för vinylen eller kanske 419 kr om den är i “färgad vinyl”. Uppenbarligen så betalar folk för detta. Hmmm…

• Litet gubbgnäll från eder språkpolis. Vad är det för fel på det svenska språket? I reklambranschen verkar man helt ha övergått till engelska. Bageri heter “bakery” om det så ligger i Hultrydmåla. “We don’t accept cash payment” ser man titt som tätt i diverse butiker. Jag gick förbi Levi’s jeansaffär härom dagen och krockade nästan med en jätteskylt som trumpetade ut: “Spend 1500 kr, get 20% off”.

Läste ni om TV:s Jacob Hård som var på en “finare” Stockholmsrestaurant och frågade varför menyn endast fanns på engelska. Han fick till svar att “vi kan inte ha den på svenska, för det är inte internationellt nog”. Detta var alltså i Stockholm, Sverige. Men vad kan förvänta sig av en stad där det fanns ett kondis som tog 143 spänn för en semla…

Till sist:

• Kommer ni ihåg när Aladdin och Paradischokladaskarna fortfarande hade “Mandelsplitter” med? Den var supergod! Den tog man bort, sen eliminerade man också “Trillingnöt”. Det skulle inte förvåna mig om man ersätter “Gräddnougat” vid nästa uppdatering. Då blir det revolution!!

• 14 norrmän topp 20 i Vasaloppet, den svenskaste av tävlingar.

Lars-Arne Bölling var är du??

• Såg ett program på en obskyr TV-kanal. Programmet hette

“The secret life of the super rich”. Här visades golfpeggar i guld för 6500 kr/styck, eller varför inte en terrängcykel helt i guld utom däcken för drygt 5 miljoner kr. Bara i USA mina vänner, bara i USA…

• En tysk man i 60-årsåldern tog covidvaccin 217 gånger. Han mår bra och ingår nu i ett forskningsprogram om kroppens immunsystem. Skälen till alla vaccinationer uppgavs vara “personliga”. Han kanske inte gillade “anti-vaxxare”…
• Vår lokala tidning VLT hade en bilaga härom veckan som hette “Framgång”. Det gjordes mycket reklam för diverse kurser och utbildningar. En kurs gick under namnet “Workshop om kompetensförsörjning och employer branding” ???? Man undrar ju vad “employer branding” är. Det påminner litet grand om Cato & Nahlboms gamla klassiker: “Det meddelas att Kubikenborg skaffat en riktigt lovande revolversvarvare. Nu återstår att se om han kan spela bandy också…”

• En eloge till personalen på laboratoriet på Västmanlands Sjukhus i Västerås. Duktiga på diverse prover. Detta bara för att få en anledning till att åter citera Cato & Nahlbom: “Ung snygg kvinna sökes till provtagningsenheten. Märk ansökan –blodpudding –“

Häpp!

• Bröderna Marxfilmerna är fortfarande roliga trots att dom är över 80 år gamla. Groucho Marx är speciell favorit. Några av hans bästa citat:
• ”De viktigaste egenskaperna är ärlighet och uppriktighet, lyckas man förfalska dessa kan man komma långt”
• ”Jag glömmer aldrig ett ansikte, men i ditt fall är jag beredd att göra ett undantag.”
• ”Jag har varit med så länge att jag kände Doris Day innan hon blev oskuld.”
• “Jag håller hårt på mina principer och om dom inte passar er så har jag andra”
• “Bakom varje framgångsrik man står en kvinna, och bakom henne står hans fru”.
• ”Jag vill inte vara med i en klubb som kan acceptera sådana som mig som medlemmar.”